Älskad är du

Nyss var du hem o duschade. Petade i maten jag envisades med att ge dej.

Du var frånvarande, distanserad o lågmäld. Dina ögon tysta. Jag når dej inte.

Innan du går kramar jag dej hårt,

så hårt

och andas in din cologne.

Känner att du knappt kramar tillbaka.

Så är du borta igen.

Pitbull som ska få valpar snart…

Idag kommer min yngste son hit med en hund som ska ha valpar… när vet jag inte riktigt o inte han heller tror jag. Men snart. Denna hund tog han hand om då kompisen som äger hunden ”råkat” bli skjuten. Hans hund har någon annan hand om så länge. Eftersom sonen inte har bostad o bara snurrar runt från kompis till kompis hela tiden så bad han mej få ta hit  henne. Jag sa nej. NEJ NEJ NEJ!!! Vill inte… Älskar hundar men jag vill själv välja om jag ska ha  hund eller inte. En pitbull dessutom som jag inte alls känner.

 Men ingen kan ha den o mitt  hjärta kunde inte stå emot. Så Idag kommer hundstackarn hit. Hon får väl föda sina valpar o förhoppningsvis blir han som äger henne så pass bra att han kan ta henne tillbaka.

 Har någon råd att ge om valpning o pittbulls i synnerhet tar jag emot dem med tacksamhet.

Din väg

Minns då du var liten o ofta ofta ville åt ett annat håll. Med  andra barn kunde det räcka med att ta ett steg ifrån så kom de springande. I affären… ja men då går mamma/pappa då… vem har inte hört o sett mammor o pappor säga så till trilskande ungar? Och de har skrikande kommit och velat följa med.

Med dej gick inte såna tricks. Du bara vinkade glatt o fortsatte din strapats åt annat håll. Varken lock eller pock hjälpte då du fått något intressantare i sikte. Hade vi tid o möjlighet fick du ju utforska men ibland var det ju tvunget ta sej åt ett visst håll. Då fanns inget annat sätt till slut än att ta dej under armen o gå. Ibland skrek du o dina små ben o armar fäktade ilsket mot min kropp.

Din storebror var med o en gång, du var kanske fem år o ville plötsligt vända o gå åt andra hållet sa han argt; nu går vi han kommer efter! o jag följde hans råd och vi gick någon meter o runt ett hörn där vi stod o väntade att du skulle komma. Men då jag kikade fram efter nån minut var du mycket längre bort.

Jag såg din ljusa lockiga kalufs långt bort. Du fortsatte bara att gå åt motsatt håll  helt enkelt. Det var en stor hund den gången som fångat din uppmärksamhet o dit skulle du bara. Vem fick vända o hämta dej.

Det var inte så svårt då. Att få dej på ”rätt väg” igen. Idag kan jag det inte. Önskar många gånger jag bara kunde plocka upp dej o ta dej under armen nu också.

Fikade med mamma o son i dag

Han följde med och fikade med mormor idag. En snabbfika. Mötte honom först på stan med hunden. Han var så tunt klädd trots att det är så kallt nu. Hunden är fin, den viftade på svansen o var glad. En ovanligt fin pitbull tycker jag.

Min son har gått ned i vikt. Om det beror på droger eller bara brist på mat vet jag inte. Troligen en kombination. Jag talade om att han fick komma hem att jag lämnat katten i Västerås tills vidare. Men ännu har han inte dykt upp.

Jag har också försökt få tag i vederbörande som har hand om akutbostad men inte lyckats nå någon. I morgon mellan 9 o 10 ska jag försöka igen.

Jag känner mej hela tiden som jag har sorg. Minsta lilla så börjar jag gråta o natten är värst. Som jag sagt tidigare… som att leva i en mardröm. Jag vaknar aldrig ur den.

Vill se en ljusning någonstans för att orka

Pratat med sonen  i telefon. Inte träffat honom på en vecka nu. I telefon låter han ofta drogad på ett eller annat sätt. Vet inte på vad bara att jag inte känner igen hans röst. Tonen kall och distanserad en dag elaka ord, svordomar… allt är fel, allt är alla andras och mitt fel. Nästa dag låter han fruktansvärt ledsen och deprimerad. Väldigt väldigt låg och säger inte mycket alls. En annan dag är han mer eller mindre helt borta.

Inte ens på tåget hem idag kunde jag hålla tårarna tillbaka. Han knarkar, han knarkar, han knarkar… lät det när tåget susade fram över rälsen. Hur ska det kunna bli bra?

Jag kan ju inget göra mer. Men jag kan inte vända ryggen till. I morgon ska jag gå till soc och prata med dem om att de måste ordna en bostad för honom. Nu när jag var bortrest o de tapetserade hemma hade han ingenstans att vara. En dag då det var som kallast gick han ute hela dagen med hunden. De måste väl ge honom någonstans att bo.

Om han inte tog droger, om han inte umgicks med missbrukare o var borta natt efter natt o dök upp bara då det passade skulle han kunna bo här. Men jag orkar inte. Orkar inte oron. Och hans hund som  han åtog sej trots att jag bad honom vänta till  han fått lägenhet. Låter jag honom bo här måste han ta ansvar för den. Jag är rädd  han inte kommer att göra det.

Han får sova här. MEN han måste låta bli droger. Det är ju därför har jag lånat ut min katt, för att kunna hjälpa honom med hunden till han får bostad. MEN BARA OM HAN LÅTER BLI DROGER!

Någon har ont/Sadie

Den  stora sorgen bor i den stora oron och den stora oron bor i magen.

Den stora oron är egentligen skräck för sorgen och den kramar magen till en hård het boll.

Tänker… orkar inte… men vet min förbannade styrka.

Att höra om andras glädjefyllda dagar eller till o med de händelsefattiga o tråkiga gör mej avundsjuk.

Kan det nånsin bli BRA?

Har inte sovit mycket i natt 

Igår var större delen av mina närmaste här hos mej. Men ändå kändes det emellanåt så tomt trots att jag verkligen försökte att inte tänka.

Jag hade lagat massor av vegetarisk mat, sonen i Gbg med fru är ju vegetarianer. Stod o hackade o rev, skar o puréade o gratinerade hela dagen.

De kom o visst var det roligt o visst älskar jag min göteborgsson lika mycket som min minste. Men jag kan inte låtsas. Eller det kunde jag ju… faktiskt, jag tror inte det syntes hur ledsen  jag egentligen kände mej att min yngste inte var med.

   Bara det är ju ett tecken. Även om han skulle ha haft annat för sej  i går kväll så hade han hunnit med det också. Men han kom innan, hämtade kläder o gav sej iväg, inte ens tid att dusha hemma. Förr hade han stannat med sin familj. Träffat sin bror.  Varit hemma i  varje fall en eller två timmar. För bara en månad sedan skulle han varit med oss. Han skulle ha suttit med familjen skrattat ätit o mått bra. Antagligen inte gått iväg alls.

Det gör så förbannat ont att det finns inte ord. Bara tårar. Tårar, tårar o tårar hela tiden.  Så trött på dessa tårar.

Alla erfarna, alla som vet som varit där, som är där, säger jag måste leva mitt liv. Släppa min son o min oro för honom. Han är vuxen. Men jag har levt för honom i drygt tjugo år. Jag har oroat mej för, älskat, kämpat för honom o en ljusare framtid i så många år. Ska jag acceptera att han är borta nu… o ändå inte. *Bara ge upp?

Men jag kan inte, jag kan bara inte. Förstår inte hur jag någonsin ska kunna det. Jag är väl inte funtad som andra då.  Kanske det har med min extrema känslighet att göra. Att jag har en konstnärssjäl. De ska ju vara känsligare!?

Min hjärna kan inte släppa bilderna på min son som han var som liten och som han skulle kunna vara nu ja som han ju är bakom all sin oro o allt det han inte kan härbärgera. De poppar upp hela tiden utan att jag behöver tänka.

Allt det goda, fina, alla talanger jag vet att han har men inte fått utveckla. Jag kan inte släppa att han inte fått den hjälp han skulle haft jag kan inte släppa allt o leva vidare om han ska sjunka ned i knarkträsket. Jag såg hans pappa försvinna o drunkna där. Det var svårt men är en droppe i havet jämfört med detta. Eller en ”fis i rymden” jämförelsevis som han skulle sagt:)

Det känns som jag inte gjort allt jag kunnat sedan han kom hem. Att jag varit så trött, haft så ont o mått så dåligt själv att jag inte orkat. Min kontakt på VPM sade i onsdags när jag var hos henne att jag verkade så uppgiven. Och det känner jag mej o kände jag mej. Så uppgiven!!!!  Det finns inget mer! Nu är väggen rakt framför näsan. En stor mur. Jag vill klättra över men just nu orkar jag inte. Just nu säger hela min kropp stopp. Gör ont precis överallt.

Jag skulle kanske skrikit högre,  jag skulle kanske flyttat till en annan stad. Han skulle ju inte tillbaka hit. Vi visste ju hur det skulle gå då. Varför tror jag alltid allting ska bli bra när det aldrig blir det?

Eller jag skulle inte ha låtit honom flytta in till mej när han kom från den där organisationen. Då hade soc  varit tvungna agerat… väl? Då hade de ordnat någon annanstans för honom att bo. I en annan stad.

Jag skulle ha hotat honom med att slänga ut honom tidigare, innan droger kom tillbaka i bilden.  När det ”bara” var alkohol o lugnande piller ibland. Medan han fortfarande sov hemma veckans alla dagar.

Men jag var alltid så rädd att det här skulle hända.

Varför fick han inget att göra direkt han kom hem? Han fick inte ens skriva in sej på AF. Han var där men fick inte!!!!!!!!!!!! Han fick gå därifrån. Nu vill han inte längre.

Nu pratar de om någon form av sysselsättning…. nu när han vet han kan gå o få pengar ändå. Det har han ju sett av de andra han umgås med att det funkar så. Inte har de tagit några drogtester heller på hela tiden. Om det gjort det hade de kunnat stoppa efter första gången!??

Jag vet inte vad jag ska göra. Hela tiden mal det i mitt huvud

vad ska jag göra …vad kan jag göra… det får inte hända …han får inte….

HAN FÅR INTE BLI EN KNARKARE.  Men hur kan jag förhindra det?
 

 Pitbull o kattunge

 

Kan en hund vara miraklet?

Jag hoppas lite.

Den lockar fram varma känslor och lust

till ansvar.

Nästan hela familjen

Sitter här med nästan hela familjen kring mej. Orsaken att jag trots detta går till datorn är FOTBOLL som det var tvunget att se. O jag är inte det minsta intresserad så kan jag lika bra skriva lite i min blogg. Om fotboll tycker jag inte. Jag blir rastlös o stressad. Inte av själva fotbollen men allt ljud, tutande o visslande o kommentatorerna som skriker o pratar som de gjorde det på ackord. O så folket som sitter o ser det. Alla skrik så man hoppar högt. Allt buande o allt snack om hur dålig den eller den är. Nej tycker INTE!Som jag skrev NÄSTAN hela familjen samlad. Min äldste son är ju i Usa o mina två små flickbarnbarn där.  Här i kväll är hans två barn från det tidigare äktenskapet två pojkar på 15 o 17 år och också deras mamma. Och så är min son från Göteborg här med sin fru o förstås min mamma o hennes man. Vi firar deras 30åriga bröllopsdag. Det är roligt med dem som är här men sorg i hjärtat bor för de som inte är här. Saknar min son i Usa men vet ju ändå han har det bra o  mår bra. Han har ett bra jobb o en familj att älska o älskas av.

Min största sorg är att min minste inte är med. Han har varit borta i tre dygn nu inte varit  hem o duschat ens. Han kom hem straxt innan hans storebror kom hem o bara hämtade ett ombytet kläder. Han orkade nog inte med att träffa sin bror.

Med sej hade han en kille vars blick o rörelser talade för att han TROLIGEN är missbrukare. Min son umgås inte så mycket med de andra yngre killarna längre. INTE för de var bra heller, de var ju också killar som var utanför samhället, men han går hela tiden ett steg längre ned i skiten. Jag är rädd han gått över strecket nu till de tyngre drogerna. Eftersom man ALDRIG kan få honom erkänna o man inte kan bevisa något skríver jag TROLIGEN.  Vem lurar jag mer än mej själv. Jag lägger ihop två o två lite här o där. Vill inte se vill inte tro men kan inte lura mej själv mer snart.

För tusen år sedan, känns det som, när min minste son var liten var vi ibland på auktion. Han älskade att få ropa in något. När han var ca 10 år ropade han in en liten ljusblå porslinsfigur föreställande en liten pojke som var lik honom. Han var så spänd innan den

kom fram, om han skulle få den. Den var väl inte särskilt värdefull så han fick den billigt. Så lycklig han var! Han har sedan dess haft den i

sitt rum på fönsterbrädan. Katten har inte haft ned den trots massor av både blomkrukor o andra grejer som farit i golvet vid hans vilda framfart. Jag hade ställt den långt in bakom lite andra grejer.

Men i kväll just innan de skulle komma så hörde jag ett kras. Ut i från sonens rum kom katten  flygande som en raket. Han hade råkat ha ned den lilla figuren som gått av på mitten.  Jag blev så ledsen. Så himla ledsen att tårarna bara kom. Jag tog den trasiga lilla porslinspojken o lade på bänken intill köksbordet. När min gäster kom sa jag till dem att den får representera min trasiga son.

Det känns som han gått nu. Som om han lämnat mej nu att han valt eller gett upp är kanske mer rätta ord.

Hur

INSE

HUR

SKA

JAG

KUNNA

En lobotomi . . . tack

Sluta bry mej SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA

sluta bry mej SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA

sluta bry mej SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA

sluta bry mej SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA

sluta bry mej SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA SLUTA

SLUTA BRY MEJ

acceptera acceptera acceptera

 acceptera acceptera acceptera

acceptera acceptera  acceptera

ACCEPTERA

inse inse inse inse inse

inse inse inse inse inse

inse inse inse inse inse

 INSE

inte oroa mej

                                  INTE oroa mej

inte OROA mej

                                 inte oroa MEJ

inte OROA mej

                                 INTE oroa MEJ

inte tänka inte tänka

inte tänka inte tänka

inte tänka inte tänka

 inte tänka inte tänka

 HUR GÖR MAN????