Sjukintyg

Idag kom sjukintyg… diagnos bla Aspbergers syndrom. Tjugo år för sent kan man säga. Sedan han var liten o vi gick på BUP har jag velat  ha en diagnos men bara fått höra ”det växer bort” Det var hans reaktion på att det var oroligt vid skilsmässan då han var två år. Därför är han lite utagerande o mer aktiv, sa de. Det går över.

Åren gick. Ingen ville lyssna, ingen undersökte, tog reda på. Ingen brydde sej. De skickade honom mellan sej. Från sociala till ”behandlingshem”= institutioner (läs ungdomsfängelser). Där sa man hånfullt ” haha ja ja det är så många alfabetssjukdomar nu så… förr hette de värstingar… det ordet passar enligt min mening bra fortfarande” Det skulle bli så bra med regler och bestraffningar. Utegångsförbud o inlåsningar. Tom isolering då han var bara fjorton år.

Sociala fick veta men ack vad det dröjde innan de gjorde något. Vem trodde oss. Personalen var naturligtvis mer trovärdig. Just det stället stängdes ned då  min son togs därifrån pga just dålig personal o massor av motsättningar inom personalen.

Sedan blev det fler institutioner. Och ingen var bättre. Ingen ville göra en utredning. Ingen ansåg han hade någon störning bara att det var ett inlärt beteende…. och naturligtvis för jag var ensamstående mamma som ”klemat” bort honom. Hade han haft en pappa som talat för honom också hade allt med all trolighet sett annorlunda ut.

Idag är han 23 år håller på att döva sin ångest med droger. Har ingen bostad, inget arbete eller annan sysselsättning.  Allting går bara så snabbt utför men nu har han fått diagnos o intyg!!!!!!!!!!! Lite för sent.

Vad ska vi göra med det pappret nu idag? Vad hjälp kan han få nu?

Den hjälp han skulle haft redan i skolan… i ungdomen i stället för att slitas från sitt hem som trettonåring till en institution där det enda han lärde sej var ”boffa” bensin, röka hasch och skära sej i armarna.

Det gör så helvetes ont!!!!!!!!!!!!