Tåget rusar o jag kan inte stoppa det

Min son var hemma hela dagen igår. Åt inte en bit på hela dagen  Framför datorn koncentrerad, hypnotiserad och totalt onåbar. Som en mur mellan oss . Man kan tycka ” vaddå  vad är det fel att sitta vid datorn”. . Han sitter  på facebook bara ibland o då han gör det är jag lycklig.  Eller  YouTube diggar musik o är glad och tillgänglig. Men det här- är inte ens Lunarstorm.  Mot kvällen byts koncentrationen ut mot den vanliga igår åt han två tunna skivor bröd. Och inte idag heller mer än en rulltårtsskiva. I förmiddags kom han hem. Då fick han sitta i trappen nästan en timma o vänta eftersom jag inte var hemma. Han är ju inte betrodd med nyckel eftersom jag fått byta lås förut. Inte kul då nyckeln kommer bort hos någon man absolut inte vill ska ha tillgång till ens hem. Jag var till sjukhuset med min mamma o hade glömt berätta det så han kom hem o trodde jag var hemma som vanligt.

Mamma har röntgat tarmarna för att se vad det är hon har som gör ont, kan vara tumör.  Röntgen var så jobbig för henne att jag fick köra henne i rullstol till bilen. Så, då jag äntligen kommer hem o släpper in pojkstackarn;), försvinner han snabbt in i duschen o så ringa, ringa, ringa.

Nu ska han iväg igen, en o en halv timme har han varit hemma. En kompis är här nu o väntar o deras mobiler går varma. Fattar inte att de har så himla mycket på gång. Jag TROR ju han börjat med droger igen, amfetamin? Vet inte men det skumma är ju att han inte äter!! Då är det inte ”bara alkohol” eller benzo.

Det går an då jag sitter o skriver så här. Men på natten:(  Då kommer ångesten. O på morgonen tidigt ,,, tidigt,,,  känns tillvaron allt annat än ljus. Då känner jag ingen tvekan då är allt kristallklart.  Nu är det snart samma snurr som  förut när han bodde hemma innan allt spårade ur. 

Jag vet inte hur jag ska få stopp på det här framrusande tåget. Kunde jag skulle jag lägga mej framför det. Så himla rädd att rälsen det går på slutar rakt in i bergväggen.

Till VPM har vi tid igen den 9 november.