Nattens tankar… så svarta

Igår kväll var jag så trött så trött. Gick och lade mej klockan åtta!?!! Somnade omgående och vaknade lite efter elva. Då kändes det som jag sovit klart. Satte mej vid datorn innan jag låg o läste till nästan två, somnade om så småningom.

På dagen är min splittrade själ någorlunda samlad o tankarna inte 24/7 svarta. Jag försöker verkligen göra saker ta mej ut. Måla kan jag inte längre. Har tagit fram staffli o penslar några gånger men hela magen knyter sej av motvilja. Jag som älskar så att måla. På dagarn är det ljust ute. Pojken som inte längre är  en pojke sitter vid datorn eller ligger i sin säng och sover o jag kan hålla mina hjärnspöken någorlunda i schack. Är han inte hemma på dagen så pratar jag med honom ibland o lurar mej själv att allt är nog inte så hemskt. Kanske jag inbillar mej. Jag har ju lätt att överreagera o förstora upp?? Eller? Han finns ju!

På dagarna kan inget hemskt hända… det kan det ju. Så klart det kan o så klart jag vet det. Men jag kan ringa någon, någon ringer ibland o dom låter som om hela världen är helt OK. De har inga barn som “kanske” är eller är på väg att bli narkomaner. De pratar väder o vind,  normala relationsproblem,  senaste Tvprogrammet o annat. Sedan finns de vänner förstås med vilka jag pratar om min oro. Min oro, mina farhågor, min rädsla, min SKRÄCK. Men den är då, ändå inte tillnärmelsevis lika stor som om natten.

På natten då jag vaknar. Eller i gryningen tidigt på morgonen. Jag vaknar inte av en tanke jag vaknar av min mage o mitt hjärta.  Av att mitt hjärta fladdrar vilt och fort, som om det kastats likt en vante i en snurrande vattentom tvättmaskin och i min mage kryper någonting runt runt o biter i magens väggar och tarmar.

Och då undrar min hjärna… nyvaket , vad är det!? vad är på gång!? Vad har hänt!? Vad  är det för dag? Sonen! Var är han? Ibland kan det dröja en stund innan jag kommer på hur läget är. En lång stund faktiskt när allt är helt tomt.

Är han ute… jag vet inte var… har bara hört på hans röst…något finns där… något främmande… något hemskt… något jag gråtit för hela dagen innan.

Eller kanske jag vet var han är…tror mej veta i alla fall…Kanske jag inte kunnat nå honom hört från honom…på länge…överdos…tabletter…alkohol… narkotika…alltihop. Lever han ens? Ligger han överdoserad någonstans?

Då skriker hjärnan NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ inte mitt barn. Då kommer tårarna, ibland o det är bra då somnar jag lättare om sedan, men inte alltid ibland bara gör det så helvetiskt ont o är så kallt att jag tror tårarna fryser till is.

Sömnen är då långt långt borta. Hjärnan gör sällskap med hjärtat i den tomma tvättmaskinen, allt är bara KAOS i hela kroppen.

Och ibland känns hjärnan klar som kristall… kl 02, 03, 04, eller 05 -tiden på morgonen. Den funderar o klurar ut vad som kan, bör o ska göras genast dagen efter. Som om inte allt vore gjort. Det ska ringas hit o det ska ringas dit o det ska letas o det funderas o planeras av den klara vakna hjärnan. Det hjälper inte att försöka lugna ned,  den är osövbar då.

Men ibland så kommer jag på att han sover hemma. Innan jag kommer på det hör jag hans snarkningar i soffan eller minns han ligger i sin säng. Ibland vet jag inte. Kommer inte på hur det är förrän jag går ut i hallen o ser hans skor stå där. Eller inte! Om.. så lugnar sej min kropp…oftast… lite…men tanken finns ändå där. Ja nu ja, NU är han hemma men i morgon då? Kommer han att vakna tidigt, sent? Vara frånvarande och irriterad o iväg utan frukost… med den onåbara blicken utan att säga ett ord.

Ibland är han min son som jag hade en gång som jag minns… som han egentligen är… oftast…. vänlig, gullig. “Hej Mammi. Ska vi äta frukost?” Sällan, sällan medger jag men det händer fortfarande då och då. Men oftast är det efter att han sovit ett dygn eller mer.

Men natten är som sagt värst. Då de där hemska tankarna får fäste inte går att skydda sej mot. De som skär som en kniv genom märg o ben.  I bättre stunder han kommer att bli en narkoman. I värsta fall… Han är narkoman! Min son är en knarkare! Jag måste sluta blunda! Han missbrukar!

På dagen dyker de upp då och då. Då rinner tårarna över, då grips jag av en sådan vrede att jag vill slå sönder hus. Då har jag förståelse för självmordsbombare. I den mån jag förstår att det kan finnas en sådan vrede i maktlösheten som är väldigt destruktiv. Mina spärrar finns!

 Men tankarna är inte alltid snälla. Inte alls.