Många missade bussar

Dagen började med långdragen väckning av sonen. Vi hade ju fått kallning  till VPM igen.

I varje fall så var han “jättesjuk” i  morse.  Han kunde absolut inte åka till läkaren. Men jag tänkte att jag inte ville låta mötet bara gå oss förbi när vi nu äntligen “finns”  så efter tjat o ilska vilket bara föranledde ett smärre utbrott (från honom) för att jag inte förstod hur sjuk han var, gav jag upp o åkte själv iväg.

 Fick till slut ta taxi för att hinna dit i tid. När jag kom till läkaren var sköterskan ledig som skulle prata med honom om betydelsen inte dricka alkohol till medicinen o inte sin inflam. Läkaren hade tydligen inte vetat det.!? Så  det var bara läkaren där  o o vi träffades ju för bara nån dag sedan. Mötet kändes onödigt. Han hade blivit tokig om han klivit  upp gått dit o inget mer blev sagt än för två dagar sedan.

Efter det hämtade jag hans medicin, eftersom han inte fått sitt leg än. Det var inte det enklaste det heller när inte han var med ens.

Sedan hade jag tänkt åka till  mamma en sväng, så jag köpte med några bullar o en fin blomma då jag var in o handlade. Ringde mamma o sa att jag kommer till henne om en stund. Hon blev glad det var deras fikatid, “jag sätter på kaffet…sa hon.

Men då jag kommer till busshållplatsen ser jag bara baken på bussen försvinna bort. Här kommer inte bussar var tionde minut precis, en del går bara en gång i timmen. Så jag ringde henne igen hennes man (som har bil) svarade. Jag talade om att jag missat bussen o det inte kom någon ny på en halvtimme så… men tro inte han erbjöd sej att hämta mej. Han sa bara “jaha då får vi inget kaffe nu då. . .

Mamma kom till luren o jag berättade jag kommer senare. Kände igen hennes röst från förr, ibland kommer den upp genom hennes numera oftast så väna o rara attityd. Nu var hon bitsk i tonen “Men varför missa du bussen då, varför var du inte i tid?”  Men hon var nog mest besviken.

Först stod jag tio minuter frös o väntade på nästa buss men i samma takt som fingrarna stelnade kring bullpåse o blomma, så kände mej mer o mer trött o less på allting. Så jag ringde mamma o sa att jag åker hem i stället med min egen buss som kommer tidigare. Jag kommer till dej i morgon i stället sa jag.

Om jag tänker mej mitt liv just nu som ett fyrkantigt ark. Så känns det som om endast en liten hundradels fyrkant längst ned i fyrkantens ena hörn är till för mej. Så litet känns mitt eget livsutrymme just nu. Jag lever för andra, deras liv. Men så vill jag ju inte tänka. Mamma har jag ju inte kvar så länge till o min son lever ju ett liv på gränsen hela tiden. Så tillsammans med känslan av att inte hinna med mej själv mina egna tankar ens finns rädslan så stor att det här arket ska bli helt tomt. Jag vill ju inte ha allt utrymme heller.

Och det är såklart mitt eget fel att det blir så här.  Är medveten om det. Men de behöver mej o de har bara mej som orkar med.  Om mamma vore ensam vore det så mycket lättare. Då skulle hon kunna bo närmare mej o jag skulle tycka om att besöka henne hur mycket som helst. Hjälpa henne med allt.

Och om min son fick hjälp av någon mer så att jag slapp vara så ensam med min oro över honom o mitt ansvar att få det att fungera för honom. Det vore guld. Någon mer som brydde sej. Men så är det inte, jag har alltid varit ensam om det!

Har haft så stora förväntningar på det här mötet med VPM men vet ju att de inte gör underverk de heller. Tror att det är mest att jag känt jag inte ska vara så ensam om allt då de blir inkopplade.

Kan tillägga att  sonen blev frisk framåt kvällen. Han fick pengar igår o tog med en del då han gick ut men kom tillbaka o hämtade mer. Lindrigt berusad. På hans nya medicin står  att man får ej ta alkohol i samband med den för alkoholpåverkan ökar då. Sedan har jag inte hört av honom han har inte kommit hem.