Kan det nånsin bli BRA?

Har inte sovit mycket i natt 

Igår var större delen av mina närmaste här hos mej. Men ändå kändes det emellanåt så tomt trots att jag verkligen försökte att inte tänka.

Jag hade lagat massor av vegetarisk mat, sonen i Gbg med fru är ju vegetarianer. Stod o hackade o rev, skar o puréade o gratinerade hela dagen.

De kom o visst var det roligt o visst älskar jag min göteborgsson lika mycket som min minste. Men jag kan inte låtsas. Eller det kunde jag ju… faktiskt, jag tror inte det syntes hur ledsen  jag egentligen kände mej att min yngste inte var med.

   Bara det är ju ett tecken. Även om han skulle ha haft annat för sej  i går kväll så hade han hunnit med det också. Men han kom innan, hämtade kläder o gav sej iväg, inte ens tid att dusha hemma. Förr hade han stannat med sin familj. Träffat sin bror.  Varit hemma i  varje fall en eller två timmar. För bara en månad sedan skulle han varit med oss. Han skulle ha suttit med familjen skrattat ätit o mått bra. Antagligen inte gått iväg alls.

Det gör så förbannat ont att det finns inte ord. Bara tårar. Tårar, tårar o tårar hela tiden.  Så trött på dessa tårar.

Alla erfarna, alla som vet som varit där, som är där, säger jag måste leva mitt liv. Släppa min son o min oro för honom. Han är vuxen. Men jag har levt för honom i drygt tjugo år. Jag har oroat mej för, älskat, kämpat för honom o en ljusare framtid i så många år. Ska jag acceptera att han är borta nu… o ändå inte. *Bara ge upp?

Men jag kan inte, jag kan bara inte. Förstår inte hur jag någonsin ska kunna det. Jag är väl inte funtad som andra då.  Kanske det har med min extrema känslighet att göra. Att jag har en konstnärssjäl. De ska ju vara känsligare!?

Min hjärna kan inte släppa bilderna på min son som han var som liten och som han skulle kunna vara nu ja som han ju är bakom all sin oro o allt det han inte kan härbärgera. De poppar upp hela tiden utan att jag behöver tänka.

Allt det goda, fina, alla talanger jag vet att han har men inte fått utveckla. Jag kan inte släppa att han inte fått den hjälp han skulle haft jag kan inte släppa allt o leva vidare om han ska sjunka ned i knarkträsket. Jag såg hans pappa försvinna o drunkna där. Det var svårt men är en droppe i havet jämfört med detta. Eller en ”fis i rymden” jämförelsevis som han skulle sagt:)

Det känns som jag inte gjort allt jag kunnat sedan han kom hem. Att jag varit så trött, haft så ont o mått så dåligt själv att jag inte orkat. Min kontakt på VPM sade i onsdags när jag var hos henne att jag verkade så uppgiven. Och det känner jag mej o kände jag mej. Så uppgiven!!!!  Det finns inget mer! Nu är väggen rakt framför näsan. En stor mur. Jag vill klättra över men just nu orkar jag inte. Just nu säger hela min kropp stopp. Gör ont precis överallt.

Jag skulle kanske skrikit högre,  jag skulle kanske flyttat till en annan stad. Han skulle ju inte tillbaka hit. Vi visste ju hur det skulle gå då. Varför tror jag alltid allting ska bli bra när det aldrig blir det?

Eller jag skulle inte ha låtit honom flytta in till mej när han kom från den där organisationen. Då hade soc  varit tvungna agerat… väl? Då hade de ordnat någon annanstans för honom att bo. I en annan stad.

Jag skulle ha hotat honom med att slänga ut honom tidigare, innan droger kom tillbaka i bilden.  När det ”bara” var alkohol o lugnande piller ibland. Medan han fortfarande sov hemma veckans alla dagar.

Men jag var alltid så rädd att det här skulle hända.

Varför fick han inget att göra direkt han kom hem? Han fick inte ens skriva in sej på AF. Han var där men fick inte!!!!!!!!!!!! Han fick gå därifrån. Nu vill han inte längre.

Nu pratar de om någon form av sysselsättning…. nu när han vet han kan gå o få pengar ändå. Det har han ju sett av de andra han umgås med att det funkar så. Inte har de tagit några drogtester heller på hela tiden. Om det gjort det hade de kunnat stoppa efter första gången!??

Jag vet inte vad jag ska göra. Hela tiden mal det i mitt huvud

vad ska jag göra …vad kan jag göra… det får inte hända …han får inte….

HAN FÅR INTE BLI EN KNARKARE.  Men hur kan jag förhindra det?
 

 Pitbull o kattunge

 

Kan en hund vara miraklet?

Jag hoppas lite.

Den lockar fram varma känslor och lust

till ansvar.