när en mardröm blir sanndröm

Mardrömmen blev verklighet. Mitt barn kom i fängelse. Jag försöker genom att skriva om det bearbeta den sorg det

innebär. 

Tiden har går det är snart frigivning men den sk vården har ju

inte ökat hans chanser till ett bättre liv.

Tvärtom har ger den mer bitterhet, vrede fler kriminella kontakter 

kåkliv och kåkmentalitet gör det bara ännu svårare till social anpassning.

21 år är han. Första fängelselika ”institutionen” kom han till dagen

innan sin 14års dag. Det blev nio olika ställen till.Sk behandlingshem som

inte gav någon som helst behandling eller hjälp till rehabilitering.

Bara förvaring och inlåsning. Märk väl, han var aldrig våldsam

han hade inte ens börjat med droger, första gången han omhändertogs

Det lärde han sej där. Det vi hade behövt, i tid, var stöd och hjälp,

 i form av en pappafigur, en engagerad man. Av olika anledningar

så fanns inte hans pappa till för honom.

Redan på dagis blev han utanför, idag vet jag det jag trodde

redan då (han har diagnos nu) stämde, att han hade ADHD. Så

fortsatte det genom hela skoltiden, utanförskap,  mobbning och

trötta oförstående lärare.Vid två olika tillfällen, då han var elva

och då han var nybliven tonåring ansökte jag om en kontaktman

eftersom jag såg att jag inte skulle komma att kunna hantera

honom länge till. Jag fick avslag. Jag bönade och bad överklagade o

allt  man skulle men det var tvärstopp, de ansåg inte det fanns behov

av det.

Han gick några veckor i sjuan sedan vägrade han.Omställningen 

med ny skola flera klassrum och en massa olika lärare blev den

sista droppen för att honom att ge upp. Och hemma hade han en

mamma som hade drabbats av en djup depression. Han började

hänga på stan o där får han sina första ”kompisar” kriminella o

mycket äldre än hanvar. De var ju också utstötta ur ”normal”

gemenskap men de hade plats för honom och god användning för honom. 

På gatan blev han utnyttjad till snatteri och andra diverse

skumrasksaffärer, spiralen bara snurrade fortare och fortare.

Till saken hör att han var redan nu mycket längre och starkare än

jag så jag kunde inte hålla honom hemma. Om nätterna jagade jag

honom på stan utan större framgång.

Skolan anmälde hans frånvaro till socialförvaltningen.

Nu plötsligt såg de behoven men de transporterade honom ca 20 mil bort

från mej och sitt hem.

Om jag fått lite stöd och hjälp i tid! Kanske allt varit så ananorlunda nu.

Om någon tagit tag i honom så som jag som ensamstående mamma

 inte klarade av!

OM OM OM och om jag inte varit så dum

att  jag trodde att han skulle få hjälp på det behandlingshem han

kom till.

Nu kommer han snart ut från fängelset igen. Inget jobb, ingen

bostad. 1 mån kvar till  ”friheten”.