Begär inte att ha kul jämt… men nån enda gång

Straxt före 12 idag ringde jag min son. När han svarade hörde jag att han inte bara var borta bokstavligen och lekamligen utan också i huvudet. Rejält!

Följande konversation utspelade sej.

Han: Aaalllåååå!

Jag: Hej sover du?

Han: Neeeéj

Jag: Jag ska till stan,  så du vet jag är inte hemma nu.

Han: Ööööhhh

Jag: Var är du?

Han: Hemma!

Jag: (vet han inte är hemma han har ingen nyckel ju) Nej hemma kan du inte vara.

Han: Ööööhhh

Jag: Vad konstig du låter,  vad gör du?

Han:- – - – -*tystnad*

Jag: Hallå är du kvar,  kommer du hem snart?

Han: Vaaaa ööööh ööööö….

Jag: Vad har du tagit?

Han: – - – - – - *lång tystnad*

Jag: *skriker* HALLÅ… ÄR DU KVAR!!!!!

Han: – - – - – - *tystnad*

Jag: HALLÅ… HAAALLÅ… SVARA!!!!!!

Han: Muääähhöööö (nåt sånt) och sedan tystnad det gick inte få ur honom ens ett öööh mer.

Det var inte vanlig sömn. Har ju väckt honom otaliga gånger under åren o visst har han varit borta ibland men alltid vaknat o blivit sur eller förbannad över att bli väckt. Aldrig så här borta om han inte varit drogad av något. Efter det samtal vi hade  så var hans mobil avstängd hela tiden till nyss då han till slut svarade.

Jag frågade vad han tagit o om han tänkte komma hem nu. Han hade minsann inte tagit något alls. Jag överdrev o varför fick han inte va ifred när de bara spelade tvspel. Tv spel kanske de spelade men drogad var han!  Hemska mamma som inte kunde låta sin son ha lite kul! Han är ju minsann vuxen. Han sa i alla fall att han ska vara kvar o kommer inte hem nu idag heller.

Jag såg den lilla gruppen unga killar från mitt fönster igår då de gick.

Min son en o nittionio lång o kraftig, mobbad ända från dagistiden. En lång lång kolsvart kille (adopterad?) som var på samma sk ”behandlingshem” läs institution som min son en gång. Han har säkert också fått känna på  utanförskap. En till växten mycket liten utländsk kille, invandrarbarn, UTANFÖR står skrivet i hans panna . En svensk kille som jag vet varit mobbad i skolan, har föräldrar som strider och en pappa som dricker. Och så den kille han nu är kvar med o är mest drogbenägen av dem alla jämte min son då. Han har haft problem sedan väldigt unga år. Föräldrarna skilda o mycket bråk i samband med det. Pappan har flyttat o aldrig brytt sej ett dugg om honom enligt mamman.

Så det var en brokig liten skara ungdomar som åkte ut i buschen för att spela tvspel. 

 Jag har inte en aning om vad min son hade tagit men tror det var tabletter, benzo eller nåt lugnande eller sömnmedicin. Det värsta är att han kan stoppa i sej precis hur mycket som helst o vad som helst. Utan urskiljning. Flera gånger har det varit ambulans till akuten o intensivvård. En gång fick han hjärtstillestånd för han tagit starka psykostabletter blandat med andra lugnande. Sedan tar de kanske alkohol upptill också.

Jag vet att jag måste säga nej till hans boende här snart. Att jag måste säga att han inte får bo här om han tar droger. Han kan inte både ha o äta kakan. Vet att  han inte blir hjälpt av det. Vet bara inte hur jag ska klara det. Jag vill ju fortfarande tro det ska lösa sej på  något vis. Men jag lurar kanske mej själv. Jag är säker på det emellanåt men så kommer tvivlet. Tänk om det är som han säger. ÄR jag överdrivet misstänksam. Överreagerar jag?

Jag vet att han vill vara  en vanlig kille men vet inte hur, och han väljer den lättaste vägen och flyr sina problem. Orkar inte ta tag i dem o styra upp tillvaron.

Idag har tårarna runnit konstant igen. Ont i magen – ont i huvudet. Allt känns bara så pestigt o bedrövligt.