Bränt barn

Mina ögonlock, mina fingertoppar

 bortbrända.

Jag har brunnit.

i eld

och luktat

bränt barn

så länge skytt elden.

Aldrig trott jag skulle brinna igen

till nu…

till du…

rörde om i askan och fann

icke förkolnad glöd.

Tårar och svidande ögon

Denna dag har gått i gråtens tecken. Igår fick jag veta.  Hela natten har jag varit vaken. Det värsta! Mardrömmen! Det värsta som kan hända nu är vi alltså där. Det värsta utom döden.

Däremot fick jag hem en liten flicka, som för den delen han hade den goda viljan att ta hit. Hon hade i någons lägenhet tagit en massa tabletter. Hon mådde dåligt och då hennes mamma ringt hade hon sagt hon inte kunde andas. Mamman hade kallat ambulans till platsen, hon trodde flickan var på, men det var hon nu inte. Hon hade ringt min son som letat upp flickan och satt henne i en taxi hem till mej. Mamman bor flera mil utanför stan. Här sov hon sedan hela natten o nästan hela dagen idag. Men så fort han släppt av henne här stack han ut igen och har sedan dess inte dykt upp igen eller hört av sej.

I eftermiddags kom mamman o hämtade sin dotter… som jag trott var kanske 18-19 år, hon är syster till sonens flickvän. Nu får jag av mamman veta att flickan bara är 14 år!!!!!!! Hon är ihop med en 19 åring och umgås i kretsar av kriminella och narkomaner.

Jag pratade en del  med henne innan mamman kom… hoppas nåt gick fram… o att hon kanske blev rädd för hon hade verkligen varit dålig. Men antagligen inte. Sexton tabletter av någon lugnande medicin hade hon tagit, hennes kompis hade tagit tjugo. För att droga sej. 14 år!!!!!?????

Så jag har haft lite att göra med flickan idag o det har tagit tankar från sonen. Efter hon åkt hem kom de över mej. Som svarta tunga moln… en stor stor sorg. Det gör så ont, så ont, min fina lilla kille. Ska han sluta med en nål i armvecket. Varför? I tjugo år, sedan jag flydde från hans far har jag levt för att han ska få det bra. Men det är som om någonting hela tiden stretat åt andra hållet. För varje steg framåt har det varit tio tillbaka. ONT ONT ONT ONT ONT en fruktansvärd värk som tvingar fram tårar som inte lindrar det minsta.

Vill inte lägga mej för jag vill inte vakna. När jag vaknar är allt som värst. Innan jag kommer ihåg innan allt går upp för mej hur allt ser ut. Hur verkligheten förvandlats till en vaken mardröm. Jag aldrig vaknar ur.

Slut på eländes helgerna

I morse satt jag länge med telefonen i handen. Nu är helgerna över och man kan ringa o be om hjälp. Borde man kunna… men. Satt länge med luren. Har ju ringt så många tidigare o det hjälper ju föga. Ska jag ställa mej på torget med ett plakat.. HJÄLP MIN SON INNAN DET ÄR FÖR SENT.

Ringde så FÖRST till socialförvaltningen, den handläggare som tidigare “så bra skött hans ärende” . Jag ringde i veckan också men då var just han inte där fick då tala med en kvinna på samma avdelning. Hon visste o kände inte till  något… så klart. Hon skulle vidarebefordra det jag sagt dock. Men idag fick jag tag på honom då. Han visste inget, hade inget hört, inget sett och framför allt inte brytt sej om att kolla upp hur det gått för min son sedan han kom hem. Efter att ha haft hand om honom sedan han var tretton år mer eller mindre. De vet han inte har bostad de vet alla hans problem…men intresse… nej!

Jag, tycker att de borde kolla upp med poliser, skydd, VPM osv hur deras “klienter” har det. Inte bara dela ut pengar.

Nu skulle de ordna ett möte med honom ***10.30*** på fredag. Som gjort för att det ska misslyckas. Är han vaken vid den tiden är han inte hemma o är han hemma sover han som en död. Så jaaa jag vet inte… men är han hemma så får jag ju försöka få upp o iväg honom. Men det ska ni veta inte är lätt med en som kanske inte sovit på 3 dygn. När han då somnar sover han…HÅRT.

Jag ringde i före jul o i mellandagarna till VPM ville ha kontakt med hans läkare. Hon var inte anträffbar. Ringde igen… nu var hon ledig fick jag veta till efter trettonhelgen. Jag bad att hon skulle ringa. Ännu har hon inte ringt. Nu har jag ringt igen o bett henne ringa.

Igår innan han gick iväg mådde han väldigt väldigt dåligt. Jag är rädd han blivit riktigt beroende nu. Han hade ju sovit hemma nu två nätter bara varit ut med hunden o när han sedan vaknar är han väldigt lättretad och labil. Jag hör det när han pratar i telefonen med olika bekanta, vill inte kalla dem vänner:( Nu verkar det som om han är skyldig pengar också. Enda gången han är mjuk o fin och den son jag känner igen, är då han kramar o kelar med sin hund.

Inatt har han sedan varit borta. Och sin mobil har han ju sålt har jag förstått. Vet inte vad mer jag kan göra. Ville ringa till lasarettet och tala med läkaren där. Han kom ju in från häktet efter att ha försökt begå självmord där. Men tystnadsplikten stoppar ju allt.

Ska idag ta med min mamma så hon får hälsa på en gammal väninna som flyttat till servicelägenhet. Måste ju ta hand om henne också. Hon har fått stå tillbaka lite sista tiden o det känns inte heller bra.

Hundmässan?

I natt kom hans tjej hem kring kl 02 jag undrade var sonen var. Han var hemma hos en kompis o skulle komma senare. Lite konstigt tyckte jag nog … men hon visste inte heller mer än att han skickat hem henne i förväg.

Han har ju inte haft den här tjejen mer än någon vecka och jag kan inte säga jag känner henne. Tycker mest det är synd hon (o hennes kompis) umgås med killar med drogproblem. Tror inte…vet inte… men tror o hoppas inte denna lilla flicka börjat med droger dock är det väl en tidsfråga. Hennes kompis däremot tror jag tar  nånting GHB har jag hört nämnas i mobilsamtal,  korkar som ju är vad man räknar GHB i.

Sonen kom hem efter kl 05.00 i morse? Sover påklädd och väldigt ytligt nu. Vet inte hur jag ska göra med göteborgsresan… träffa den andre sonen och gå på hundmässan. Om jag åker kanske min lägenhet invaderas av pundare o det vill jag inte.  Jag vill ha min dator kvar.

Personlighetsförändringen

Så  fort det går utför. På bara drygt en månad har han tagit steget över helt till missbrukets sida. Jag har hört andra mammor till drogmissbrukare tala om den personlighetsförändring som sker i o med att drogerna tar över.

Min son har ju testat och tagit droger till o från förut och han har alltid haft ett labilt humör. Skiftat från en stund till en annan mellan glädje, ilska o deppighet.  Jag trodde att det var det som de talat om.

Men det var det inte, det vet jag nu. Det humör han visat upp tidigare har nog varit mest pga hans diagnoser, adhd/aspberger/borderline. Han har nog mest varit ledsen men inte kunnat uttrycka det.

Nu vet jag vad de menar. På bara de sista 4-5 dagarna har jag märkt en markant skillnad. I kroppsspråk, ögonkontakt humöret, t om ansiktets linjer har hårdnat. Han ser mej aldrig i ögonen. Han vill inte sitta o prata en enda minut. När jag kramar om honom då han går iväg är han en stel pinne att hålla om. Han är elak i sina svar då jag tilltalar honom. Har inget tålamod står inte ens ut  med att jag talar klart en mening förrän han avbryter mej bryskt.

Så ja, jag vet nu vad de menar med personlighetsförändring nu. Jag känner inte igen min son längre. Tidigare hade han en fot kvar i det vanliga livet. Det han egentligen inte ville lämna. Länge bara tåspetsarna. En hand jag kunde ta ibland hålla kvar… den var liksom utsträckt. Den finns inte mer den låter sej inte ens nuddas av mina fingertoppar. Nu har han klivit över tröskeln och tagit steget, tagit identitet som kriminell och missbrukare.

Sjukintyg

Idag kom sjukintyg… diagnos bla Aspbergers syndrom. Tjugo år för sent kan man säga. Sedan han var liten o vi gick på BUP har jag velat  ha en diagnos men bara fått höra “det växer bort” Det var hans reaktion på att det var oroligt vid skilsmässan då han var två år. Därför är han lite utagerande o mer aktiv, sa de. Det går över.

Åren gick. Ingen ville lyssna, ingen undersökte, tog reda på. Ingen brydde sej. De skickade honom mellan sej. Från sociala till “behandlingshem”= institutioner (läs ungdomsfängelser). Där sa man hånfullt ” haha ja ja det är så många alfabetssjukdomar nu så… förr hette de värstingar… det ordet passar enligt min mening bra fortfarande” Det skulle bli så bra med regler och bestraffningar. Utegångsförbud o inlåsningar. Tom isolering då han var bara fjorton år.

Sociala fick veta men ack vad det dröjde innan de gjorde något. Vem trodde oss. Personalen var naturligtvis mer trovärdig. Just det stället stängdes ned då  min son togs därifrån pga just dålig personal o massor av motsättningar inom personalen.

Sedan blev det fler institutioner. Och ingen var bättre. Ingen ville göra en utredning. Ingen ansåg han hade någon störning bara att det var ett inlärt beteende…. och naturligtvis för jag var ensamstående mamma som “klemat” bort honom. Hade han haft en pappa som talat för honom också hade allt med all trolighet sett annorlunda ut.

Idag är han 23 år håller på att döva sin ångest med droger. Har ingen bostad, inget arbete eller annan sysselsättning.  Allting går bara så snabbt utför men nu har han fått diagnos o intyg!!!!!!!!!!! Lite för sent.

Vad ska vi göra med det pappret nu idag? Vad hjälp kan han få nu?

Den hjälp han skulle haft redan i skolan… i ungdomen i stället för att slitas från sitt hem som trettonåring till en institution där det enda han lärde sej var “boffa” bensin, röka hasch och skära sej i armarna.

Det gör så helvetes ont!!!!!!!!!!!!

Sonen i häktet

Ringde runt som besatt hela dagen. Hade inte pratat med min son sedan i går förmiddag. Båda hundarna var hos vänner till honom men ingen visste var han fanns. Hans telefon svarade “abbonenten du söker kan inte nås…”

Han skulle åkt till sin tjej (kompis?) och fira nyår men kom inte dit. Till slut ringde jag polisen o där sitter han nu och hör nyårsfyrverkerierna inifrån häktet. Jag vet inte varför… har mina aningar men vet inte säkert. Så vi får se hur länge det blir nu då. Det är hemskt att det ska vara så men jag känner  mej lugnare då han är där än att han är ute o är drogad.

Den hund han bara tagit hand om måste ju till sin ägare, vilket väl inte går eftersom han troligen fortfarande är på sjukhus. Men han måste ju ha släktingar eller vänner som är närmare till hands än min son. Och den hund som är sonens???? Hur blir det nu med den. Om han blir kvar länge i häktet.

Nyår

Oro inför nyårsafton. Alltid. Men inför denna mer än vanligt. Önskar han kunde tala med mej. Berätta. Be om  hjälp.

Så jag kunde handla… göra något.

Två hundar nu

Min son kom hem idag, efter två dygns bortavarande. Hade med sej några tjejer och en killkompis. Båda hundarna. De åt här men när kvällen kom, kompisarna gick och han skulle varva ned kom rastlösheten tillbaka. Vi lade oss. Båda hundarna var här trots att den ena skulle till någon annan kompis. Efter en timme kom han upp och gick iväg med hundarna. Jag sa men du kan ju inte ha hand om två hundar o inte ha någonstans att ta vägen?! Men jag måste ju! Ingen annan som kan.

Ja jag förstår inte varför just  han? Vet inte hur allt ska kunna ordna sej. Han verkade väldigt låg och nedstämd idag verkar ha lite problem med tjejen han träffar också. Förstår inte varför problemen för varje dag blir större o större. En hund först…nu plötsligt har han hand om två hundar och ingen bostad inget jobb.  Jag önskar jag slapp vara i den här stán under nyår sade han. Önskar jag också men vart ska han ta vägen?

Vad har hänt med din vardag

Poliser

 dragna pistoler

 hotat skjuta hunden

 slängt sej över

 skyddat med sin kropp

 knivhot

utpressning

ord ur din vardag

som också blir min

vill inte veta